Saknaden för min allra första ponny är den största saknaden jag har, fast jag visar det aldrig.

6 år gammal var jag, fick min allra första ponny. Speciell, det var han. Väldigt, väldigt speciell.

Vi var verkligen verkligen bästa kompisar som gjorde allt tillsammans, kunde inte önska mig mer än så.

-

Det finns vissa dagar när man tänker lite extra ni vet.

Det finns vissa dagar där jag gråter floder för min ponny. Men jag egentligen typ aldrig på utsidan någonting.

Men allra allra längst in, så är det den där ponnyn som alltid, alltid kommer att finnas i mitt hjärta och ta upp enormt stor plats.

Den där ponnyn jag kunde göra allt med och som gjorde allt för mig.

Jag minns verkligen alla våra dagar som igår, så tydligt.

Jag var sju år gammal, jag såg allt, jag såg på när min ponny led. Min bästa kompis, jag såg när min kompis bara ramlade ihop. Allt.

Jag har alla bilder i huvudet fortfarande, snart åtta, åtta år senare.

Jag minns också, hur tydligt som helst dom sista ordet jag sa till dig precis innan du lämnade mig för alltid.

Tre ord, och minuten efter så fanns inte min bästa kompis längre.

Min första ponny, så overkligt. Att just du bara skulle ramla ihop och knäcka nacken av dig, lida. Dö.